Sprang i hop med den gode Mounir Karadja, som precis påbörjat doktorsutbildningen i nationalekonomi. Vi diskuterade lite kring mikroekonomi och skillnaden i vad som undervisas på avancerad nivå och på grundnivå. Det här samtalet fick mig att reflektera över relevans och påbyggnad under de kurser jag tagit i ämnet.
Som Mounir konstaterade är det sannolikt få av doktoranderna eller masterstudenterna som skulle klara sig bra på en tenta i grundläggande mikroekonomi, minns exempelvis detta. Blev själv överraskad av att jag, generande nog, lärde mig mycket av att undervisa på grundkursen.
Att det sannolikt förhåller sig så är inte konstigt med tanke på att det i praktiken handlar om helt olika ämnen. Tidiga kurser är breda och handlar mest om att förstå grafer och begrepp medan senare, mer avancerade kurser, är mest matematik. Skillnaden är verkligen total. Hade vaga minnen av indifferenskurvor och alternativkostnad när jag började läsa avancerad mikroekonomi på masterprogrammet. Det var ett år sedan jag tog den kursen, av den har jag (återigen) vaga minnen av att jag satt och deriverade mest hela tiden. Vad jag också minns är att det ofta heller inte var helt självklart vad vi satt och deriverade, ibland kändes det som deriverande för deriverandets skull.
Som jag påpekade tidigare är grundkurser i mikroekonomi ofta sanslöst omfattande där institutionerna trycker in allt från genusperspektiv till miljö- och utsläppskurvor. Det flyttar onekligen fokus från kärnan i ämnet och orsakar beklagliga kunskapsluckor för dem som väljer att läsa vidare på avancerad nivå. Lite om mycket istället för mycket om lite. Jag kan möjligen tänka mig att det förra är mer fördelaktigt för studenter som inte har ambition att läsa vidare och att de gynnas bättre av en översikt snarare än fördjupning.
Hans Seerar Westerberg 
Hej Hans.
Jag skulle vilja fråga dig en sak som är lite otydligt i boken, sid. 136. Det handlar om quota.
I boken står det att det uppstår en wedge mellan 6 (demandpriset) och 4 (supplypriset). Detta är alltså quota rent på 2. okej.
Sen står det följande:
Om A hyr ut sin rättighet, så får hyrestagaren B behålla 4, och ge 2 till A. (dvs. kunden betalar ju totalt 6).
Men om A väljer att köra själv så får han endast 4.
Hur kommer det sig?
I boken står det att 2 är hans alternativkostnad bla bla……. Men han får väl ändå 6 pengar kontant i handen eller hur? Jag menar speciellt med tanke på att när A hyr ut å B kör, så får ju B behålla 4, och ge 2 till A (det tyder ju på att B får 6 kontant av kunden).
Inte väl betalar kunden mindre kontant beroende på vem det är som kör? Så A borde väl få 6 cash
ven om han själv kör?
Vore tacksam om du kunde förklara vad som händer med dessa 2 kr. Var tänker jag fel?
/Karl
Hej Kalle, jag tror du missförstått begreppet alternativkostnad.
Sunils alternativkostnad av att inte hyra ut är 2$. Alternativkostnad är kostnad i form av de intäkter han inte får av det alternativa valet.
Det Sunil tjänar på att hyra ut är 2$ – och således det han förlorar på att inte hyra ut.
Sunils alternativkostnad av att INTE hyra ut är därför 2$. Om Sunil är rationell kommer han välja det alternativet där alternativkostnaden är som lägst.
Det är många som har svårt med det här begreppet, även på avancerad nivå. Hoppas det känns bättre, återkom annars.
//H
Karl;
Se även detta:
https://hanswesterberg.wordpress.com/2010/09/26/lite-repetition/