Kanske inte alltid kul att bo ihop med en nationalekonom?

Nåja, nationalekonom kanske jag ännu inte kan kalla mig. Efter en diskussion på jobbet kom vi fram till att det förmodligen är först efter en doktorsavhandling man utan att skämmas kan stoltsera med en sådan titel. Det finns emellertid en skillnad i att vara nationalekonom och leva som en nationalekonom.

Någon som mer än väl känner till konsekvenserna av det senare är min sambos son (som jag i någon mening numera torde kunna kalla min plastson). Plastsonen, vi kan tillsvidare kalla honom M, går i fyran och det visade sig i början av läsåret att M halkat efter lite i matte och svenska. Jag insåg ganska snart att det var fråga om motivation och disciplin snarare än bristande förmåga, vilket föranledde mig att genomföra en serie experiment. De metoder och resultat jag redovisar här är i första hand för att jag själv ska kunna följa upp vad jag hittills prövat, men jag är naturligtvis tacksam om någon vill ge förslag till förbättringar.

#1. Poängsystem

Syftet var att få M att dels prestera bättre i läsning och matematik och dels att skapa incitament för honom att själv ta initiativ till såväl läxor som hushållssysslor.

Jag upprättade ett system med poäng för olika sysslor. Exempelvis gav ett tal i matteboken en poäng, läsa ut en bok gav 20 poäng och diska gav 10 poäng.  Det var en lång lista av olika saker han kunde göra, men jag delade också ut minuspoäng om han betedde sig dåligt. Det maximala antalet poäng var 100 och då väntade en belöning, det kunde vara en helg med farföräldrarna eller ett spel.

Resultatet var blandat. M lärde sig förvisso mycket vad det gällde matte och svenska men det hela verkade inte skapa tillräckligt starka incitament för att han själv skulle ta tag i läxor och sysslor.Utöver det hade jag svårt att vara konsekvent med poängen och tenderade att dra av alldeles för mycket om jag blev arg på honom.

Sammantaget krävdes fortfarande rätt mycket regleringar och styrningar från min sida, vilket till slut fick mig att överge det här systemet. Vinsterna med att studera och lära framgick inte, varför alternativkostnaden att leka blev låg för M. Helt rationellt av honom att då istället välja lek.

Mer inom kort!

Sprang i hop med den gode Mounir Karadja, som precis påbörjat doktorsutbildningen i nationalekonomi. Vi diskuterade lite kring mikroekonomi och skillnaden i vad som undervisas på avancerad nivå och på grundnivå. Det här samtalet fick mig att reflektera över relevans och påbyggnad under de kurser jag tagit i ämnet.

Som Mounir konstaterade är det sannolikt få av doktoranderna eller masterstudenterna som skulle klara sig bra på en tenta i grundläggande mikroekonomi, minns exempelvis detta. Blev själv överraskad av att jag, generande nog, lärde mig mycket av att undervisa på grundkursen.

Att det sannolikt förhåller sig så är inte konstigt med tanke på att det i praktiken handlar om helt olika ämnen. Tidiga kurser är breda och handlar mest om att förstå grafer och begrepp medan senare, mer avancerade kurser, är mest matematik. Skillnaden är verkligen total. Hade vaga minnen av indifferenskurvor och alternativkostnad när jag började läsa avancerad mikroekonomi på masterprogrammet. Det var ett år sedan jag tog den kursen,  av den har jag (återigen) vaga minnen av att jag satt och deriverade mest hela tiden. Vad jag också minns är att det ofta heller inte var helt självklart vad vi satt och deriverade, ibland kändes det som deriverande för deriverandets skull.

Som jag påpekade tidigare är grundkurser i mikroekonomi ofta sanslöst omfattande där institutionerna trycker in allt från genusperspektiv till miljö- och utsläppskurvor. Det flyttar onekligen fokus från kärnan i ämnet och orsakar beklagliga kunskapsluckor för dem som väljer att läsa vidare på avancerad nivå. Lite om mycket istället för mycket om lite. Jag kan möjligen tänka mig att det förra är mer fördelaktigt för studenter som inte har ambition att läsa vidare och att de gynnas bättre av en översikt snarare än fördjupning.

Känner mig lite mör efter att ha rättat ett par hundra tentor. Det råder ingen tvekan om att det är betydligt roligare att undervisa än att examinera, det högg till i hjärtat när jag blev tvungen att sätta låga poäng. Så blödig är jag.

Som bekant har jag (olovligen) använt den här bloggen som komplement till mina undervisningstimmar i mikroekonomi. Dessvärre finns en uttalat förbud från institutionen att grupplärare på egen hand delar ut någonting till sina studenter. Detta motiveras av att det ska vara lika för alla.

Med den logiken borde alla drygt 400 studenter ha samma grupplärare och utöver det skulle jag inte kunna svara på enskilda studenters frågor. Om någon angriper mig med detta vill jag hävda att jag faktiskt inte skickar ut något, jag bara bloggar om mikroekonomi. Som det verkar av besökarantalet och reaktionerna från mina studenter, är det många som haft användning av det jag publicerat.

Av de kurser där jag själv lärt mig mycket (vilket inte bör blandas ihop med de jag fått bra betyg i), kan jag härleda påfallande lite av min inlärning från närvaro på föreläsningar. Ofta finner jag att föreläsningen inte klaffar riktigt med vad jag själv hittills lärt mig eller att upplägg och pedagogik skiljer sig från mina preferenser.

Vid en sökning på Google Scholar framkommer att det finns mycket forskning på huruvida den här typen av interaktion är gynnsam för studenters lärande. Exempelvis Williams, Jeremy B. and Jacobs, Joanne S. (2004):

“This paper explores the potential of blogs as learning spaces for students in the higher education sector. It refers to the nascent literature on the subject, explores methods for using blogs for educational purposes in university courses (eg. Harvard Law School), and records the experience of the Brisbane Graduate School of Business at Queensland University of Technology, with its ‘MBA blog’. The paper concludes that blogging has the potential to be a transformational technology for teaching and learning.”

Föreläsningar tycks, i någon mening, vara utformad för de som utbildar snarare än de som utbildas. Med detta sagt vill jag på intet vis hävda att att det är lätt att planera en föreläsning så att den passar alla, men någon form av nytänkande vore önskvärt.