Från DI Weekend (30/9-211):

Att gå på Kungliga Operan i Stockholm kostar mellan 100-900 kr och motsvarar en subvention på 2400 kr per biljett. -Den som tycker att det är dyrt att gå på opera kanske betalar 1000 kr för att se Lady Gaga utan att blinka. I det perspektivet är det inte dyrt, menar vår kulturminister.

Björkarna vissnar och fåglarna slutar sjunga när politiker talar väl om obskyra subventioner. Att det finns en högre betalningsvilja för Lady Gaga än för Opera beror på att de flesta av oss hellre lyssnar till Lady Gaga än till Opera.

Utöver det, betänk vilka det är som konsumerar opera. Den genomsnittlige operabesökaren har troligen en årsinkomst långt över medianen, och i publiken förekommer både pärlhalsband och pälsar, men ingen som heter Muhammed. Opera, och kanske statligt subventionerad kultur i sig, är till stor del en omfördelning från fattig till rik.

En subvention av en lyxvara torde vara förenad med en stor välfärdsförlust, då lyxvaror i regel uppvisar hög elasticitet. För att exemplifiera, kan vi tillämpa det vi lärt oss i mikroekonomi A.

Låt säga att marknadspriset på en operabiljett är mellan 2000 -3000 kr och att omkring 90 000 biljetter säljs till det priset. Producenterna erhåller statliga bidrag, där varje operabiljett subventioneras med 2400 kr.

Utbudskurvan längst ut illustrerar marknaden efter subventionen, vi får ett nytt pris som landar mellan 100-900 kr – det är vad operakonsumenterna betalar i kassan. Den streckade linjen mellan den nya jämvikten och den gamla utbudskurvan utgör subventionens storlek. Pr är det så kallade reservationspriset,  priset konsumenterna betalar i kassan + subventionen , alltså det pris operaproducenterna får ut efter subventionen. Hur blir det då med producent- och konsumentöverskott? Välfärdsförlust?

Här kan vi se att producenterna av opera drar störst nytta av subventionen, det beror på att figuren är konstruerad så att efterfrågan är elastisk relativt utbudet, produktionsöverskottet ökar därför lite mer än konsumentöverskottet. Detta kan ju variera med hur man skalat axlarna och hur noggrant man ritat, så räkna ut ytorna (om ni har alla siffror), för att säkerställa ytans storlek.

Jaha, men vad är då problemet? Både konsument- och producentöverskott verkar ju öka.

Hela rutan motsvarar subventionens kostnad, dvs (Pr-Ps)*111 000

KÖ ökar med blå markering: (P*-Ps)*90 000 + (21000*(P*-Ps))/2

PÖ ökar med gul markering: (Pr-P*)*90+(21000*(Pr-P*))/2

Totala kostnaden – Kö – Pö = DWL, alltså överskottsbördan.

Subventioner leder alltid till en effektivitetsförlust, eftersom kostnaden kommer att överstiga det tillförda värdet av ökat KÖ och PÖ.

“Är det verkligen rimligt att lägga nästan en halv miljard på Kungliga Operan när sjukvården skriker efter resurser och lärarlönerna släpar efter”

Operachefen Birgitta Svendén: -Kultur kan vara vårdande, det går inte att särskilja vad som är viktigast. Vidare anser hon att Operan har ett nationellt uppdrag, att det ingår i medborgarrätten att alla som vill också ska ha ekonomiska möjligheter att se opera.

I beg to disagree.

Kanske skulle Operan inte finnas utan subventionen? Samhället skulle nog rulla på ändå, även utan den Kungliga Operan. Om Birgitta och Lena vill gå på Opera kan de betala för det själva, precis som vi andra måste betala ur egen ficka om vi vill se, exempelvis, Lady Gaga.