Category Archives: Alternativa skolor/Argument

Mrs Kulturminister; Tear down these halls!


Från DI Weekend (30/9-211):

Att gå på Kungliga Operan i Stockholm kostar mellan 100-900 kr och motsvarar en subvention på 2400 kr per biljett. -Den som tycker att det är dyrt att gå på opera kanske betalar 1000 kr för att se Lady Gaga utan att blinka. I det perspektivet är det inte dyrt, menar vår kulturminister.

Björkarna vissnar och fåglarna slutar sjunga när politiker talar väl om obskyra subventioner. Att det finns en högre betalningsvilja för Lady Gaga än för Opera beror på att de flesta av oss hellre lyssnar till Lady Gaga än till Opera.

Utöver det, betänk vilka det är som konsumerar opera. Den genomsnittlige operabesökaren har troligen en årsinkomst långt över medianen, och i publiken förekommer både pärlhalsband och pälsar, men ingen som heter Muhammed. Opera, och kanske statligt subventionerad kultur i sig, är till stor del en omfördelning från fattig till rik.

En subvention av en lyxvara torde vara förenad med en stor välfärdsförlust, då lyxvaror i regel uppvisar hög elasticitet. För att exemplifiera, kan vi tillämpa det vi lärt oss i mikroekonomi A.

Låt säga att marknadspriset på en operabiljett är mellan 2000 -3000 kr och att omkring 90 000 biljetter säljs till det priset. Producenterna erhåller statliga bidrag, där varje operabiljett subventioneras med 2400 kr.

Utbudskurvan längst ut illustrerar marknaden efter subventionen, vi får ett nytt pris som landar mellan 100-900 kr – det är vad operakonsumenterna betalar i kassan. Den streckade linjen mellan den nya jämvikten och den gamla utbudskurvan utgör subventionens storlek. Pr är det så kallade reservationspriset,  priset konsumenterna betalar i kassan + subventionen , alltså det pris operaproducenterna får ut efter subventionen. Hur blir det då med producent- och konsumentöverskott? Välfärdsförlust?

Här kan vi se att producenterna av opera drar störst nytta av subventionen, det beror på att figuren är konstruerad så att efterfrågan är elastisk relativt utbudet, produktionsöverskottet ökar därför lite mer än konsumentöverskottet. Detta kan ju variera med hur man skalat axlarna och hur noggrant man ritat, så räkna ut ytorna (om ni har alla siffror), för att säkerställa ytans storlek.

Jaha, men vad är då problemet? Både konsument- och producentöverskott verkar ju öka.

Hela rutan motsvarar subventionens kostnad, dvs (Pr-Ps)*111 000

KÖ ökar med blå markering: (P*-Ps)*90 000 + (21000*(P*-Ps))/2

PÖ ökar med gul markering: (Pr-P*)*90+(21000*(Pr-P*))/2

Totala kostnaden – Kö – Pö = DWL, alltså överskottsbördan.

Subventioner leder alltid till en effektivitetsförlust, eftersom kostnaden kommer att överstiga det tillförda värdet av ökat KÖ och PÖ.

“Är det verkligen rimligt att lägga nästan en halv miljard på Kungliga Operan när sjukvården skriker efter resurser och lärarlönerna släpar efter”

Operachefen Birgitta Svendén: -Kultur kan vara vårdande, det går inte att särskilja vad som är viktigast. Vidare anser hon att Operan har ett nationellt uppdrag, att det ingår i medborgarrätten att alla som vill också ska ha ekonomiska möjligheter att se opera.

I beg to disagree.

Kanske skulle Operan inte finnas utan subventionen? Samhället skulle nog rulla på ändå, även utan den Kungliga Operan. Om Birgitta och Lena vill gå på Opera kan de betala för det själva, precis som vi andra måste betala ur egen ficka om vi vill se, exempelvis, Lady Gaga.

Vinnarbidraget!


Bara ett bidrag kom in, men det var suveränt, och hade säkert vunnit oavsett.

Vinnaren är….*trumvirvel*….

Madeleine Högberg!

“Bilden föreställer Marshall-Lerner villkoret genom att sätta den reala växelkursen och nettoexporten på varsin sida av en gungbräda. När den reala växelkursen går ner (deprecierar) ökar NX. Vilket illustreras. Det motsatta skulle hända om den reala växelkursen går upp, då åker NX neråt på gungbrädan.”

(David är stolt).

Pedagogiskt om valutor i lördagens Di.


Henrik Mitelman har i Dagens Industri (19/11-2011, ej online) en krönika, som jag tycker ni borde läsa.

En spekulant jagar de bästa valutorna inom vilka handelsöverskott, tillväxt och konkurrenskraft brukar råda. Inom Eurozonen är det som bekant, om ni följer nyheterna, tvärtom. Ändå går euron starkt mot andra större valutor, varför?

Mitelman vill förklara det med pengaflöden; att obligationer emitteras för att finansiera de stora underskotten vilket föranleder utländska investerare att köpa mer euro. När investerare, exempelvis den kinesiska staten, köper obligationer (denominerade i euro) ökar efterfrågan på euro, vilket stärker valutan. Mitelman spinner vidare på att euron sannolikt är övervärderad, han använder Big Mac-index som indikator; En Big Mac är likadan i hela världen och torde, enligt lagen om ett pris, kosta lika mycket över allt. Men i Kina kostar en Big Mac 40% mindre än motsvarande vara i USA, och i eurozonen är hamburgaren 20 % dyrare än i USA. Detta indikerar att den förra valutan (yuanen) är undervärderad och att den senare (euron) är övervärderad.

Kommer utländska investerare och fonder bibehålla exponeringen till  ett så stökigt valutaområde som euron? Även om räntan hålls några punkter högre än i exempelvis USA, är det troligt att så inte är fallet, vilket torde medföra en försvagning av euron på sikt. Konsekvenserna för Sverige, i ett sådant scenario, är att kronan fortsätter att stiga i värde gentemot euron vilket medför att exporten kommer att falla och importen att öka. Det är förvisso gynnsamt för konsumenter och företag med importbehov, men desto sämre för dem med pensionsfonder med hög euroexponering.

Freeriding


En term vi ofta berör inom kursens ramar. Flera av er har säkert gruppmedlemmar i era seminariegrupper som inte gör alls lika mycket som ni själva, kanske bidrar de med ingenting, men får ändå de eftersträvansvärda tio poängen till tentan. Vänj er. Det finns starka incitament att freerida, inte bara i skola och universitet.

I kursen jag läser, Financial crises and regulation, har kursens ansvarige Jonas Vlachos infört ett fiffigt system att reglera bort Freeriding-beteende. Gruppuppgiften består dels av en kortare uppsats och dels en presentation av densamma. Vid kursens slut får alla gruppmedlemmar utvärdera varandras insats genom att ange procentsatser som speglar respektive gruppmedlems bidrag, utöver det slumpas en av personerna att presentera uppsatsen inför resten av klassen. Alla måste således behärska materialet väl.

Ett potentiellt problem uppstår, om det finns incitament att förstöra för andra och att man åtnjuter nytta av höga relatvivbetyg snarare än höga absoluta betyg. Om vi antar att jag och en av mina gruppmedlemmar, Johan Alm, har sådana preferenser:

Som ni ser blir nashjämvikten då ofördelaktig för både mig och Johan.

Utöver det, kan man ju faktiskt freerida ofrivilligt. Se exempelvis vad David Friedman skrivit Amishfolket i USA och hur de till viss del kommer undan nyttjandet av de kollektiva varor samhället vill erbjuda dem, medan vissa kollektiva varor är svårare att undvika.

40 lärdomar från en senior nationalekonom


Nationalekonomen och anarkisten Bryan Caplan har fyllt 40 år, här kan ni läsa vad han har lärt sig. Flera saker som många säkert finner tänkvärda.

Det sägs att Caplan av pedagogiska skäl utnyttjar kontroversiella ståndpunkter i sin undervisning, något jag också skulle vilja utnyttja mer (men inte vågar).

Det är inte otänkbart att extrema exempel och politiskt inkorrekta grafer bibehåller studenternas fokus längre än vad ett matematiskt bevis någonsin kan göra. Försök exempelvis glömma den mikroekonomiska intuitionen bakom argumentet att legalisera försäljning av bebisar. Det är möjligt att du blir upprörd av detta, men nog kommer du minnas det till tentan.

För egen del måste jag nog väga sådan pedagogik mot institutionens policy och problem med lättkränkta studenter.

"So, what use do I have of the two-headed mouse?"

För två år sedan var jag volontär på en nationalekonomisk konferens, på kvällen drack vi öl hemma hos mig. Vi blev väl alla lite förvånade när Bryan Caplan (som deltog på konferensen) plötsligt stod utanför dörren. Med sig hade han ett egenhändigt konstruerat rollspel som han ville spela med oss, vill minnas att det utspelade sig på Disney Land och handlade om att hitta Fidel Castro.