Dags att undervisa mikroekonomi igen!
Vill därför redan nu uppmärksamma ett ofta missförstått begrepp: välfärdsförlust (eng: deadweight loss). Den här gången vill jag bara förklara i ord, lite senare i kursen ritar vi kurvor.
Många tänker instinktivt på vård, skola och omsorg – gör inte det! En välfärdsförlust är en förlust av ekonomisk effektivitet – det vill säga – att vi inte utnyttjar de resurser vi har fullt ut.
Tänk er hur tobak beskattas i Sverige; rökare och snusare köper tobak men inte lika mycket som de skulle gjort utan skatt. Genom den statliga regleringen har det uppstått en välfärdsförlust på tobaksmarknaden, storleken på förlusten är värdet av all den handel – transaktionerna – av tobak som nu trycks bort. Det är en välfärdsförlust eftersom säljare och köpare inte kan sälja/köpa så mycket som de skulle vilja i en perfekt marknad utan regleringar.
I Waldfogel (1993) argumenteras att julklappar är en potentiell välfärdsförlust. Detta eftersom konsumtionsvalen utförs av någon annan än den slutgiltiga konsumenten. Det är troligt, menar författaren, att givare oftast inte har full information om mottagares preferenser (tycke och smak), varför den senare med samma summa pengar hade gjort bättre konsumtionsval. Välfärdsförlusten uppstår i det här fallet då pengarna som spenderas på klappar inte utnyttjas effektivt, konsumtionsvalen är inte optimala.
Ett sätt att lösa problemet, som ännu kanske inte är socialt accepterat, är att ge bort pengar. På det sättet skulle den faktiska konsumenten ha möjlighet att köpa klappar utefter hur mycket han eller hon värderar klappen i fråga.
Hans Seerar Westerberg 
Snuset måste ligga inom välfärdsförlusten. Den är oskyldigt hårt beskattad på grund av okunskap. Det finns så många olika sätt att bruka tobak. Att förbränna den och att andas in röker är självklart farligt.
En snusare skulle aldrig få för sig att tända på snus och andas in röken. Därför är snus väldig ofarligt och inga forskningsresultat har kunnat visa att den är farlig för hälsan.
Att beskatta snuset så hårt då den egentligen räddar tusentals liv är förkastligt. I Sverige snusar vi hellre än röker. Hade snuset vart billigare hade vi räddat ännu fler liv.
Nu tror jag att du missuppfattar mitt inlägg, det här är mikroekonomi och ett exempel som formulerats efter flera antaganden.
Beskattning av en perfekt marknad, under antagandet att det inte finns några externa effekter, leder till en välfärdsförlust på den marknaden.
Ett generellt påstående om att beskattning leder till välfärdsförlust är totalt nonsens. Det beror helt och hållet på vad skattepengarna används till. I dagens demokratier används skattepengar till att ta vara på möjligheter till stordriftsfördelar när det gäller inköp till offentliga sektorer och organisation av samhället. Dessa stordriftfördelar kan inte vara annat än välfärdsvinster.
Dessutom är exemplet med just tobaken tveeggat. Rökare kan anse att deras välfärd blir sämre av tobaksskatten, men att de får ett länge och friskare liv ju mindre de röker – är inte det en välfärdsvinst? Välfärdsförlusten är alltså endast temporär och växlas med tiden mot en välfärdsvinst som är större för de allra flesta.
Skatt kan aldrig analyseras utan en analys av hur de insamlade skattemedlen används. En modern demokrati har en stat som arbetar för folket till skillnad mot en icke-demokratisk stat som har en stat som arbetar för att skydda regeringen och dess allierade. Bägge staterna arbetar med skattemedel, men med helt olika syfte och diametralt motsatta resultat.
Den demokratiska statens arbete går ut på samordning och att skapa stordriftsfördelar så som gemensamma inköp av utbildning, sjukvård, äldrevård m m. Om detta arbete är väl genomfört blir både kvalitet i utförandet bättre och kostnaderna lägre för medborgarna än om de hanterat detta var för sig. Bättre utförande ger t.ex högre utbildning med högre lönenivåer, kortare sjukskrivningstider, längre tid i arbete m m. Det inte bara frigör kapital, det resulterar också i en större mängd genererat kapital för de enskilda medborgarna – det är välfärdsvinster.
I en fungerande demokrati granskas och kritiseras statens arbete kontinuerligt, detta leder till bibehållen hög resultatnivå i staten, därför ska vi aldrig upphöra med kritiskt tänkande!