Bliden ovan är måhända liten, ni kan klicka på den om ni vill se den större.

• Vi skjuter ner utbudskurvan – konsumtionen ökar och priset minskar. Ny kvantitet Q=40 och nytt pris P=60.
• Vid den nya kvantiteten, Q=40, följ strecket uppåt till den ursprungliga utbudskurvan. Ni kommer finna att priset där är P=40. Det här priset är vad producenterna får ut när de säljer sina varor, m a o är det jämviktspriset som är 60 + subventionen som är 30 vilket blir 90. Det är ju avståndet mellan de båda utbudskurvorna som motsvarar subventionen.
• Det röda fältet är överskottsbördan, det som som kommer varken producenter eller konsumenter till del. Det är vad staten betalar.
• Den totala storleken på subventionen blir A+B+C+D+E+E (det sista E:t var tänkt att vara ett F). Det är alltså statens kostnader för subventionen.
• Konsumenternas del av subventionen blir D+E+E
• Producenternas del av subventionen blir A+B

Låt er inte nu luras att tro att alla tjänar på subventionen! Statens kostnader, hela rektangeln är ju större än det som kommer producenter och konsumenter till del. Räkna på det om ni inte tror mig. Ta först producenternas + Konsumenternas del av subventionen och subtrahera hela rektangeln. Ni kommer finna ett negativt värde som motsvaras av arean på den röda triangeln. Statens kostnader är m a o större än det konsumenter och producenter vinner på subventionen. Det beror på att överskottsbördan, den röda triangeln, som motsvarar en yta som måste täckas av staten. Subventioner är ineffektiva, så varför finns dem?

Tänk exempelvis på subventioner av grön energi. Om vi subventionerar grön energiproduktion kan det vara effektivt om det ökade utbudet av grön energi kompenserar för föroreningar. Det vill säga att den minskar föroreningarna så pass mycket att den positiva effekten av det överstiger de negativa effekterna av subventionen.

Om detta må de lärda tvista.

Hoppas det blev tydligt, återkom annars!